Låsa dörren och slänga nyckeln

Jobbar dagligen på att jag ska glömma. Försöker hela tiden stänga det ute. Det är mitt sätt att bearbeta, trycka på off-knappen och gå vidare in i vardagen. Försöka återgå till det normala och låtsas som något aldrig hänt. Men det går inte.

Hela tiden finns det något som påminner mig om vad som hände den där natten. Saker som tidigare varit obetydliga. Situationer som tidigare varit normala, blir helt plötsligt ohanterliga.
Sen startades en diskussion som nu drivs på flertalet bloggar och helt plötsligt påminns man ännu mer, om och om och om igen.
Personer som leker psykologer, som analyserar beteenden och handlingar. Personer som stämplar och beskyller.
Personer som försöker stötta och trösta.

Jag vill inte ha något av det, jag har redan fått för mycket av det, alltihop. Det enda jag behöver är ro för att kunna gå vidare och det absolut sista jag behöver är påminnelsen.

När det kommer till en sådan händelse som att bli utsatt för våldtäkt tror jag inte det finns någon regelbok för hur någon ska reagera. Vi hanterar alla situationer på olika sätt, även situationer som denna. Jag hade inte en aning om hur jag skulle reagera, det är ju något som man aldrig tänkt på. Just för att man tror att det aldrig kommer hända!

Men jag måste citera bloggkommentatorn Mia "...har lärt mig en sak om mig själv av att läsa bloggar, och det är att jag aldrig i hela mitt liv kommer anmäla en våldtäkt om jag råkar ut för en"
Och nu när jag personligen har facit i hand så önskar jag, att jag inte heller hade gjort det. Utan bara låst dörren och slängt nyckeln - det hade varit så otroligt mycket enklare!