How do I know?

Osäkerheten speglar sig ofta i mitt inre och många gånger ger jag nästan upp. Men han slutar aldrig förvåna. När man minst anar det trillar det in ett sms eller ett samtal med några väl valda ord.

Varje gång blir jag lika förvånad och till mig av glädje.
Dessa små handlingar får mig att känna mig som världens prinsessa. Dock vågar jag inte hoppas.

Jag vet att det mesta hänger på mig, men jag vågar inte öppna mitt inre och min själ ännu. Blivit på tok för sårad och när det gäller kärleken litar jag just nu inte på någon.
Känns nästan sorligt att man vid 26 års ålder tappat hoppet och tron om kärleken. Innerligen hoppas jag att det är tillfälligt och en vacker dag vill jag faktiskt visa hur stark jag faktiskt är, genom att ta steg rakt ut och hoppa!

Att något som är så vackert som kärleken, även kan vara så skrämmande och destruktivt.